Jag har väldigt många vänner som hjälper mig genom allt, jag antingen tycker om eller älskar de allihopa på olika sätt. I helgen blev jag beskriven som cool och stark, men om sanningen ska fram så hade jag aldrig kunnat vara det utan de eller min familj, givetvis. Tack vare dessa kan jag bli ännu coolare, starkare och bättre.

Men det finns en speciell människa i mitt liv som är allt. Denna människa är inte bara mitt lyckopiller, ångestdämpande eller styrka. Hon, eftersom denna människa är en kvinna, är allt. Hon är min sol regniga dagar, min upplsynade måne de mörkaste nätter och trots att hon bor i Stockholm just nu så finns hon där på ett fantastisk sätt som inte går att jämföra med någonting annat. Hon är min +1 på alla listor och hon är den jag vill slippa berätta spännande historier för eftersom jag vill att hon ska vara vid min sida och uppleva det ihop med. 

Men om fallet inte är så, finns det ingenting jag inte berättat för henne, hur mörkt och smutsigt det än kan vara. Hon är den jag skulle gräva lik, råna en bank och uppleva världen med. 

Det bästa av allt är nog att jag aldrig behöver vara något för henne. Hon förstår att jag behöver vara 0 och hon stöttar mig i det. När jag inte kan kliva upp ur sängen ligger hon tyst bredvid eller när jag snäser åt henne tar hon ett steg tillbaka och förstår. Jag vet inte alltid varför hon stannar hos mig eftersom jag kan vara riktigt elak, men hon älskar mig genom allt. Det är även hon som kommer och hämtar mig när jag vaknar upp som ett sunkigt hemsläp och hon som vandrar in med mig på pizzerian när jag har årets Walk of shame. Det är även hon som hämtar våra jackor i garderoben när jag blivit utkastad från klubben, två jävla gånger på en vecka. Och det är hon som söker upp samt skriver till min crush för att wingmana och (!!) lyckas. Det är med denna människa andra anser mig "sitta ihop med" men vem vil inte sitta ihop med henne? Denna vän bor jag ihop med sport jag får chansen och vi gör allt vi kan ihop. Tar varje möjlighet jag kan för att uppleva ett nytt äventyr med henne, men jg sitter hellre på akuten i sex timmar med henne än festar med någon annan. (Läs; träffa en snygg kille af för att öla ;) )

Yasmin är den starkaste människa jag känner. Jag värderar alla dina egenskaper, din personlighet och vår vänskap högst av allt.

Soulie. Bästis. Minna. 

Jag älskar dig. Tack för allt du gör och allt du är. Snart är världen vår, jag längtar efter vår delade framtid. Du är allt.

Jag kan vara, eller är beroende på hur man ser det, totalt jävla dum i huvudet. Men det är liksom så jag är som person. Jag kan bestämma samma dag att jag drar till rassle eller sätter mig på ett tåg till en destination där jag inte ens har sovplats ordnat. Jag kan dra hem till okända människor, åka Taxi ensam med folk vars förnamn jag inte vet och dricka från någon annans drink. Jag är definitionen av offer men jag vill varken vara otrevlig eller rädd för folk, även fast alla kanske inte vill lika väl som jag tror. På något sätt har jag en magkänsla som hittills haft rätt, jag vet när jag är på hal is och när situationen ändå är under kontroll. Det innebär också att jag få vara den jag ändå, trots allt, är. Som majoriteten av mina närmsta vänner säger när någon är orolig "Amelia kommer alltid hem, bara ta det lugnt" för jag klarar mig och jag kommer faktiskt alltid hem. Oavsett om det är först av alla, sist eller inte förens dagen efter. 

Ibland funderar jag på att bli vettig, hitta förståndet och bli en sån som är nyktrast på fest eller hemma innan midnatt. Men grejen är att jag är bara 17 år en gång, jag blir aldrig yngre än vad jag är nu. Det ger mig ångest och en viss rädsla att jag kommer bli 79 år och ångra allting jag aldrig gjorde. Ångra att jag la tiden på kärleken, lät mig hållas eller förändrades för någon annans skull. Jag är så förbannat jävla skiträdd att jag kommer bli en sån pensionär som klagar på glasskioskens priser eller ungdomars ljudnivå för att jag egentligen är bitter över mitt egna jag och egna liv. Samtidigt är jag så himla rädd över att bli den som inte blev något. Den bortglömda, den som blev kvar -den som nöjde sig. Jag vill uppleva allt, se allt och vill väl egentligen inte gå miste om något. Därför är jag totalt jävla dum i huvudet och ibland låter jag mitt förstånd lämna kroppen för en stund. Jag behöver få vara den fria själ jag ändå är och behöver få tro det goda i mänskligheten. Så det får va okej att känna sig fel, kanske till och med vara fel om normer och ideal får bestämma, eftersom man i slutändan är den som mår bäst så.

Ser dessutom inget problem i det eftersom jag kan ta hand om mig, jag har mina drömmar, mål och tar mer eller mindre alltid hand om allting runt omkring. Har hyfsade betyg i skolan och chefer som vill att jag ska jobba, på något vis löser jag livet trots att jag är som jag är och ser på saker som jag gör. Jag vill inte såra någon på vägen och är ledsen om någon känner att den hamnar i klämm eller blir sårad, men mitt tåg går och stannar inte upp däremot finns det alltid plats för en till på det.❤️

Vilket kladdigt inlägg, men aja, det är som det är när man behöver skriva av sig. Imorgon börjar jag iallafall tredje året på gymnasiet. Efter åtta veckor på Öland och en vecka i napa kommer det ändå sitta riktigt fint med mänskliga rutiner! Ta hand om er, KRAM

Har en vecka kvar med napacrew på Cypern, sen börjar jag studentåret. hur, jävla. Fett!!!!? 

ADIOS BLOGGEN, vi ses när vi ses igen 

3 dagar Nathali student

4 dagar Sara student

5 dagar Göteborg (?)

6 dagar SOMMARLOV

7 dagar Öland, sommar, MINNA (!!)

7 dagar fira Linnea 18 år

8 dagar B&B med Sebastian

9 dagar (hahaha) vaxning med Minna

Bara såååå pepp på livet just nu

1. känner inte personen detsamma tillbaka, fine, då har man gjort vad man kunnat. Finns inte särskilt mycket mer att göra än gå vidare. Blir 100% gånger lättare att släppa det då eftersom det lilla hoppet är det som äter upp en om nätterna. (OBS. Säger inte att det bara är att rycka på axlarna och gå vidare, är fullt medveten om att det fortfarande kan ta sin tid och kan vara hårt ett tag, men i slutändan är det lättare så)

2. Känner personen detsamma; GRATTIS! Lycka till från och med nu ;P haha nä, men ärligt talat, såå skönt att få lätta hjärtat. 

Jag gjorde faktiskt det häromdagen och TACK Anna Salo för all hjälp med det, hade aldrig gjort det om inte du varit där. Tack för att du finns för mig, hjälper mig, skrattar med mig, kramar mig när jag behöver och för att du är den du är. Fantastiska Salo, tack för att du skriver töntiga rim och söker på kärlekslåtar från lilla Melodifestivalen om det är vad som behövs. Samtidigt som du trycker på skicka åt mig när det är vad som behövs då jag inte klarar av att ta det steget själv. Sist men inte minst, tack för att jag får tröstäta gurka hos dig ❤️ (PS. Kom på ett bättre avslut "jag vet detta låter gay, tänkte bara komma fram till att jag tycker om dej" hihi<3)

I ett tappert försök att få dig att höra av dig till mig tog jag en promenad. En promenad jag delade med mig utav på instagram, patetiskt tydligt att det var riktt mot dig. Men det är det ju bara du och jag som vet, så vem bryr sig? Drog på ett vackert filter och skrev dit en dramatisk text. Publicerade och började vänta på ditt samtal ”vill du ha sällskap?”.
I väntat nörjar jag någonting som visade sig bli en nostalgitripp,fortfarande ovetandes om det tänder jag en cigarett. Går på en väg som tydligt finns i mitt minne från tiden då mamma körde mig till förskolan. Tanken vandrade tillbaka till en scen då mamma släpper av mig vid räcket in till skolgården varav jag är tjurig och berättar om hur min vän Jacob ville byta tillbaka ett pokémonkort trots att reglerna är tydliga ”bytt är bytt”, mamma försöker agera klokt och förklara att man kan ångra sig och att jag inte ska bråka om så pass världsliga saker.
Kommer tillbaka till verkligheten och i tron om att skolans gula färg ska ha bleknat ser jag hur hela byggnaden är omålad i rött. Tar ett varv runt och blir chockad över hur förändrat allting är. Men när jag slänger en blick på mig själv inser jag hur min skepnad också förändrats med tiden, då känns det hela inte bättre men förståeligt. Går fram till trappen som leder upp mot dörren in, minns hur jag drog Kajsa i håret så hårt att fröken fick ringa hem, skrattar till åt minnet och vandrar sedan ut genom bomarna som skiljer skolgården från vägen.
Kollar telefonen i hopp om att jag missat ditt samtal men får lägga ner den lika snabbt igen, kanske har du inte sett bilden än.
Fortsätter förbi fiket där vi brukade stanna med bilen för att köpa med oss kringlor hem. Tar mig ett par sekunder åt att läsa bokstäverna i fönstret som lyder ”BAGERI”. Fortsätter min runda och funderar på om kringlorna fortfarande är lika goda.
Visst minns jag inte allt från denna tid, för vägarna blir obekanta och jag vandrar runt i cirklar tills jag hittar stigen upp till hennes hus. Hon som jag alltid umgicks med. Fortsätter förbi parken där vi brukade springa runt, husen där vi knackade på utklädda som påskkärringar och korsningen där bröderna bodde. Bröderna jag inte minns varken för eller efternamn på, men jag var ändå hos dom flertalet gånger. Intalar mig själv att det är okej att inte minnas, det var ju faktiskt länge sedan allt detta var.
Telefonen ligger kvar i fickan -fortfarande inget samtal.
I öronen hör jag meningen ”dom är uppe på taken.." och jag vet exakt vilket låt det är början på. På himlen lyser endast en stjärna och jag kollar in mot trädgården till brödernas hus. Där står träd som jag har för mig brukar blomma med äpplen, när det är säsong för det.
”..och jag vågade aldrig hålla din hand, vi är inte såna som i slutet får varann”
Håkan får mig plötsligt att tänka på vad folk sagt till mig senaste tiden och jag inser hur perfekt denna låt passar in på mitt liv för tillfället. Men du har inte hört av dig än och jag undrar likt Hellström, vad är du ikväll och är du också själv?
För 11 år sedan var det i detta område jag bodde och levde. Nu går jag på gympass med min gamla förskolefröken, minns inte namnet på mina dåvarande vänner och längtar tillbaka till en tid då min kropp inte rymde all denna ångest. Tänder en cigarett till, kanske kan den hjälpa mig att hantera känslorna.
I samma stund som min kära Håkan sjunger ”om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt” tar batteriet slut och min telefon tystnar. Så jag vänder om, lyssnar på min väns tassar mot marken och vandrar ner för backen som leder tillbaka till mitt liv som det är nu. Ler åt tanken på allt som varit för oavsett hur dystert det kan vara stundvis tror jag att framtiden väntar. Och med väntan finns det någonting vackert. Om ytterligare 11 år kanske jag vandrar förbi båtsmannen och tänker tillbaka på allt som är nu med samma leende, fast en annan vän i kopplet.
Nu funderar jag mest bara på varför allt låter så himla mycket bättre i tanken när jag vandrar ute i kylan, men nu har jag i alla fall försökt dela med mig.
Kram från er alldeles för djupa Amelia Degerman

Först och främst vill jag skicka ett stort TACK till alla som ger mig komplimanger för mitt skrivande. Det betyder faktiskt jättemycket, blir verkligen glad över dom. Sätter så himla mycket press på mig själv gällande saker jag har intresse i och jag älskar att skriva av mig känslor, men publicerar inte så mycket av det jag skriver då jag tycker allt är _kasst_. Har jättesvårt för att acceptera att någonting jag gör duger, så som sagt, tack så jättemycket för era gulliga sms och kommentarer här och där. (Och förlåt mormor för att jag gjorde dig orolig med senaste inlägget haha<3)

Idag har Degerman studiedag så den spenderar hon åt att åka till Kalmar över dagen. Ska luncha med mina stagg-favoriter och sedan bara försöka träffa så många som möjligt. Fylla på kärlekslagret och tömma kroppen på saknad är väl tanken. Ikväll ska jag och Alexander se fast & furious 7(!!!) skamligt att jag inte sett den än, men så är det när 0% av ens vxo-vänner vill se den med en haha. 

Slänger upp en snapchat-bild tagen exakt nu, såhär mycket swag har jag idag ;PpP

Jag vet att jag kan vara svår att leva med trots att jag ser mig själv som den enklaste människan i världen. Jag vet att jag kan bli arg på minsta lilla, gråta över ingenting och skratta åt någonting lika obefintligt som att jag inte skulle ha känslor för dig.Jag är medveten om att jag ibland röker för många cigaretter på rad och att jag inte slutar dricka alkoholen förens jag är odräglig och alldeles för onykter. Att jag då dessutom oftast gör bort mig och gör val väl värda den ångest jag får på köpet.Ibland behöver jag en smäll på käften, en smäll som den jag får av din blick när du är besviken på mig.
Jag vill be dig om ursäkt för de gånger jag flirtat med dina vänner i ett mittlyckat försök att bara vara snäll och för att jag låtsas som att de inte flirtar tillbaka fast att jag väl är medveten om att det är så.Jag vill även be om ursäkt för att jag bara är öppen när jag klunkat i mig något alldeles för starkt när jag vill att du ska kyssa mig i pannan och pilla i mitt hår i nyktert tillstånd också. Oavsett vad är jag hellre din sexleksak än ingenting, för din tystnad känns som en enda lång psykisk misshandel. Men vems fel är det, vem ska få skulden för allt det här som hänt oss?

Hoppas du vet att du är mitt lugn när hela jag brusar upp till storm. Du är den människan jag behöver för att kunna vara den bästa versionen av mig själv och jag önskar du behövde mig lika mycket.

Trots att jag vill tillbaks till då du valde att starta våra konversationer eller då när vi delade på din soffa och jag kände mig så liten men så fri för att du fick mig att leva vare minut så har jag slutat gråta över dig. Istället gråter jag för allt annat, som när jag råkar slå i tån i bordet eller när tandkrämen trillar då tandborsten är på väg mot munnen. Jag skyller min olycka på allt annat för att slippa inse att det är du som fattas. Men ärligt talat, mina bästa dagar slutar alltid med de svåraste kvällarna. Det är när jag mår som bäst jag inser att jag vill dela min lycka med dig. Utan dig i min närhet finns det ingenting som får mig att känna mig trygg och allt jag vill är att ha dig bredvid. Jag vill tillbaka till dig och alla dom himlar jag besökt på grund utav dig.

Vill ha någonting mer än det här, men jag antar att vår lyckliga gata -den finns inte mer.

För tillfället är jag troligen alla separerade föräldrars mardröm. Inte för att jag vet hur det är att varken vara separerad eller förälder, men jag kan tänka mig det. Det är nämligen så att högst upp på min önskelista har jag 

1. En julafton med både mamma och pappa. 

(förlåt om någon av er läser detta nu, men ni får skylla er själva ifall ni klickar in på ers tonårsdotters blogg) men jag tycker fan man kan för en jävla dag (eller två om man ändå är igång, så kan vi alla fira min födelsedag den tjugofemte december tillsammans) glömma all skit man gått igenom och ta sitt ansvar som förälder; sätta barnen först. vad jag vet är det ingen i min syskonskara som skulle säga nej till 1 (!!!) dag där vi kan få se våra föräldrar kommunicera, umgås och bara låtsas vara lite glada på varandra. Men eftersom det inte finns någon tomte som med lite "ho-ho-ho" kan få ens önskelista att slå in kan jag med stor säkerhet glömma önskan nummer ett. 

2. En julafton tillsammans med alla mina syskon. 

okej att mina föräldrars relation är sämre än vad jag är på matte 3C lektionerna men jag önskar så innerligt att dom tillsammans kunde kompromissa på ett sätt som gjorde att jag och mina syskon slapp splittras. Som det ser ut nu kommer vi vara ungeför 50/50 (vilket inte går eftersom vi är hela fem stycken, men som sagt, är otroligt dålig på matten) Tycker att trots att dom inte vill spendera en dag som julafton, eller någon dag över huvud taget, tillsammans kan dom väl komma på en lösning som skulle underlätta för oss små avkommor? Har man tagit oss tikl livet behöver man väl inte göra livet SVÅRARE än vad det är? Känns som att man gjort livet svårare eftersom jag klockan 04.09 skriver detta med ångest och gråten i halsen. Det är nämligen bieffekter av att tvingas välja mellan sina två föräldrar, vilken del av släkten och vilken halva av ens syskon man ska fira denna übermysiga dag som är ämnad för att innehålla kärlek, lycka och gemenskap.

Men antar att jag inte kommer få nummer två i ett vackert paket under granen heller. 

3. En vit jul. 

Ärligt talat vädergudar, om min jul ska suga så pass mycket att jag inte kommer få umgås med de jag älskar mest på denna jord så förväntar jag mig snö till julafton. Punkt slut, godkänner ingenting annat. (Men hoppas ändå inte på för mycket, jag menar, livet brukar inte gå som jag vill)

4. FINALLY!!! Materiella things :-D nä sorry, vet faktiskt inte vad jag önskar mig. ehm typ... Feta dojjor (Nike, Adidas, Reebok, w/e), locktång, doftljus från voluspa, Håkan Hellströms vinylskivor, presentkort på något som madlady/junkyard/carlings/stadium. pengar går också hem (Du vet att du blivit gammal när du önskar dig presentkort och pengar) 

nä på riktigt, ska ta en dag och kolla igenom vad jag egentligen önskar mig. Förutom en jul med hela familjen samlad förstås, det hade slagit alla presenter med hästlängder. 

OBS. Vet att mina båda mina föräldrar gör så gott dom kan när vår familjesituation ser ut som den gör. Och jag älskar både mamma och pappa så mycket det går att älska någon. Dom är fantastiska och båda gör ett otroligt jobb, har alltid gjort och kommer alltid göra. Jag må kräva mycket, men det är bara för att jag bryr mig så otroligt mycket. Mamma och pappa är bäst, önskar bara så himla mycket att dom kunde vara åtminstone _lite_ bra tillsammans också. Men antar att det finns saker jag inte förstår heller. 

Godnatt<3

Sedan är jag ledsen för att jag nyss talade med en av mina bästa vänner i telefon. Han är just nu i en lägenhet i Borgholm med ett umgänge jag också vill vara en del utav. 

Samtidigt smsar jag med min stora kärlek som är över 40 mil ifrån mig. Och känner mig som den mest ensamma i hela världen, trots att jag hela dagen har fått umgås med människor som jag verkligen tycker om. 

Men det jag är mest ledsen för är att jag tvingats tappa en del utav mig själv. Jag har alltid älskar vintern. Inte bara julafton, födelsedag och nyår utan hela paketet som kommer med jul: minusgrader, snö, gosiga kläder, sena kvällar med te och böcker, doftljus och hockeysäsong. Är inte ärligt ifall jag svarar nej på frågan ifall julafton är det jag älskar mest. Men iår är inte längre jul något jag längtar efter, eftersom det bara kommer tvinga mig att göra massor med val. Hur jag än väljer kommer andra bli ledsna och hur jag än väljer kommer jag bli ledsen. Jag är ingen sommarmänniska, men iår längtar jag som in i helvete efter sommar så jul ska vara över. För då behöver jag aldrig välja vart jag ska vara eller vilka jag ska vara med. Så jag har tvingats bli en sommarmänniska och jag har tappat en del av mig själv. Men det är väl så livet är, eller hur?

Hejsan! Det var ett tag sedan nu (haha börjar alltid mina inlägg så?) och har, faktiskt, vid flertalet tillfällen fått uppmaningar att börja blogga igen. Blir verkligen superglad då, inte för att jag särskilt ofta har så mycket vettigt att säga verkar det ändå som att det jag skriver når ut till människor.

Just nu är det September så går med en ständigt rädsla för vad som kommer hända näst. September 2012 förlorade jag min en kille med ett hjärta av guld, lurvig päls och gnäggande läte. Ja, i September 2012 tog min ridkarriär slut.

September 2013 gick min värld i bitar. Kan fortfarande inte skriva detta utan att efter varannat ord torka mina kinder. För ett år sedan förlorade jag min största kärlek och vapendragare. Ibland tror jag fortfarande att han ska komma tillbaka, för jag vet lixom inte om jag någonsin kommer komma över honom. Han var lite av allt: en jobbig lillebror, min bästa vän, satan han själv och en ängel från gud för att se till att jag skulle överleva sommaren med jobb, en blodbands lillebror och en sjuk mamma. Han var vid min sida genom den tuffaste perioden i mitt liv utan att dömma, utan att svika och utan att älska mig även fast det många gånger är svårt att göra. Så en dag fanns att bara inte på denna jord, hur fan kan det vara rättvist? Älskade C, det kommer aldrig vara över för mig.

Är inte tillbaka för att berätta om hur jag tragglar med min ångest, utan tänkte faktiskt uppmana er alla med rösträtt att rösta på ett parti som hjälper folk och samhället och inte bara ser till att medelklass/överklass tjänar ännu mer pengar ;-) (ps. är med i grön ungdom så ni kan ju gissa vad jag mest av allt tycker ni ska rösta på)

Har aldrig tidigare varit så hemskt sugen på att vara 18 år som nu. Vill kunna rösta i valet, göra någonting viktigt. Kanske äntligen få var amed och förändra något jag inte är nöjd med, likt vårat samhälle. Vill kunna göra vad jag vill, skriva på vad jag vill, åka vart jag vill -att äntligen få vara myndig. 

Har aldrig relaterat så lite med min ålder som jag gör just nu. 16 år, fattar ni hur kasst det är? Att fylla år 25 December, förstår ni hur kasst DET är? 

 

Aja, för att komma tillbaka till September så innebär ju inte det endast dåliga nyheter, nejnej! Faktsikt så började SHL säsongen för Växjö Lakers äntligen igår! Självklart var jag där och fick använda mitt nya fina säsongskort för första gången. För att göra det hela ännu lite mer spännande så var första matchen mot HV71 vilket innebär Jönköping och vet ni vad det betyder? Smålandsderby!! Matchen slutade dessutom 2-0 för Växjö, mmh redigt kul! Förutom vänner och familj är hockeyn mitt lilla lyckopiller, och lyckopiller är någonting jag är stort behov utav. 

 

Det var väl vad jag hade att komma med idag! På tal om idag så har jag precis skrivit på ett två års kontrakt med Nordic Club. Det var fan på tiden melle haha! 

Ni får ha det så bra så länge, nu ska jag strax äta och senare fira fredag! ;-) Som sagt, ha det superbra så länge så ser vi kanske snart igen. 

With love, Amelia