Sedan i trean flyttade vi hit, till öland. Min första "bästa kompis" här var Alice. Som jag även nu är väldigt tajt med & har nog varit det hela tiden! Andrea är även en jag fick väldigt tidigt & även hon är jag fortfarande väldigt tajt med. En tid här var väldigt jobbig för mig. Jag saknade växjö Väldigt mycket & drömde varje dag om att en dag få flytta tillbaka. Jag var retad av 2 personer i min klass & ibland kände jag mig "mobbad". Jag sprang hem för att jag blev så ledsen. Ett tag var det väldigt illa & jag fick gå till rektorn & snacka. Men det gick över efter ca ett år.
Jag gillade också en kille i ca tre år. Jag hamnade även i bråk med hans flickvän. & det var inga små bråk, utan riktiga hat bråk. Men vi löste dom & är idag väldigt bra vänner. Där ser man hur man kan gå från det ena till det andra. Vi riktigt Hatade varandra.

En kväll, jag kommer ihåg den som igår...
Jag hade suttit vid datan där nere & gick i trappan glad. När jag kommer upp möter jag mamma som gråter & som pratar i telefon. Jag hör inte riktigt vad hon säger... Sedan lägger hon på. Kollar på mig & säger "Vi måste åka till stallet, julia är sjuk." Jag hann inte tänka så mycket men helt plötsligt satt jag i bilen på väg. Mamma ringde samtal efter samtal & frågar vad det kan vara.
När vi kommer upp är det kanska sent. Ägarna till stallet är där & några andra. Julia ligger i sin box & vägrar äta eller resa sig upp. Jag gråter & gråter. Vi ger henne medicin & hoppas på att det ska hjälpa. Hon såg lite piggare ut & alla sa att när jag kom så såg dom på henne att hon blev gladar. Piggare lixom av att se mig.
Nästa morgon var hon bättre så dom sa att jag kunde gå till skolan, så jag gjorde det.
Sedan hade hon tydligen blivit sämre så ägarna till stallet & mamma åkte till vetrinär. Där sa dom att om vi väntat en dag till hade hon inte överleft. EN JÄVLA DAG TILL UTAN MEDICIN & MIN ÄLSKLING HADE INTE LEFT IDAG.
Jag åkte upp till henne & hälsade på. Gav henne hennes favorit godis. Hon hade en spruta i halsen som gav henne dropp. Hon hade boleria & akut alliciash (stavning?)
5 veckor senare kom hon tillbaka till äpplerum. Min älskling hade blivit frisk men skulle skrittas i några veckor.
En väldigt långt tid senare var vi tillbaka på tävlingarna.

Men sedan på hösten gick det så dåligt. Så sjukt dåligt.Träningarna gick hon som en klocka på, men tävlingar, nej. Hela hösten försökte jag, men med tårar på varenda tävling. Alla sa att det var mig det var fel på. "Hur tänkte du egentligen? VILL du vinna?" Det var klart jag ville. Vad gjorde jag annars där...? "Var det du som tyckte hindret var läskigt? Du vet att hon inte tycker det!!"
Jag grät & grät, vad gjorde jag egentligen för fel? JAG SUGER! Min tränade sa att det skulle släppa. Han gjorde böjprov på henne men hon reagerade inte. Till slut sa han att vi borde åka till ATG. Vi hade tänkt på det innan men vissa sa att dom inte skulle hitta något. Det  var ju lixom jag... Men vi åkte in.

Jag lastade ut henne utanför ATG, jag & mamma. Vi fick en ledig box att ställa henne i & jag grät hela tiden. Medans mamma snackade med dom satt jag i jullans omysiga box & snackade. Boxen var gjord i konst trä, alltså plast som ser ut som trä fast den var grå. Grå & olycklig. iallafall.
Sedan fick vi ta ut henne & ge henne till vetrinärerna. Jag grät & tyckte det var jätte jobbigt att kolla på. Jag klarade verkligen inte av det, så jag gick därifrån.
Jag smsade med Ida (ni vet.) & hörde hur dom sprang med henne. Det var inte rent. Verkligen inte rent. Hon hade haft så fruktansvärt ont.
Hon skulle ha vila ett tag, i sjukhage. Kotleds inflammtion båda fram...
På sommaren sedan skulle vi tävla första gången på hur länge sen som helst. Åkerbo kombin. Vann. Hon var så sjukt glad & pigg. Vann dressyren & kom tvåa i hoppningen. Min prinsessa var tillbaka.

Sedan kom Putte in i bilden. Vindens Love Potion. Åkte först med ägarna till stallet & kollade på honom. En 5 årig valack. Kommer ihåg att han var sjukt pigg & jag fick typ inte stopp på honom. Sedan åkte jag dit en gång till med mamma & pappa. Han var lika pigg då & hoppade även ett hinder som i slutet låg på över en meter. Men det märkte inte jag.

Ett tag senare åkte vi & hämtade honom.
Första tävlingen med honom äkte även julia med på. Första Klassen med henne fick kom jag nolla fast med dålig tid. Med putte fick jag ett pet på sista.
Andra klassen med julia var hon ännu piggare & jag sjukt taggad. Jag skulle svänga till en kombination & hon hoppar. Efter det skulle jag svänga innanför ett hinder & jag trodde faktiskt inte hon skulle hinna svänga. Men det gjorde hon & jag hängde inte riktigt med. Så jag håller på att trilla av & såklart tar detta tid men vi slutar på tredje placering. Skulle nog vunnit om inte det misstaget kommit menmen. Med Putte nollar jag vilket inerbar rosett.

Så flöt det på ett tag. Men senare ville hon inte hoppa mer så vi beslöt oss att sluta tävla hoppningen & körde på dressyren. Vilket har gått jätte bra! Minst en rosett efter varje dressyrtävling. Med putte har det också flytit på.
Pet hit & pet dit. Men vi utvecklas hela tiden. Efter resan med julia hade jag väldigt dåligt självförtroende. Jag hade svårt för att få förtroende för putte. Trodde hela tiden att han skulle stanna om jag gjorde någonting.
Men han fick mig att tro på honom. Visst, vi kanske inte är uppe på dom höga klasserna. Men om man tänker på vad jag gått igenom, är jag stolt över att jag är där jag är idag.

Jag kunde ha tröttnat efter den resan. Jag kunde ha gett upp. Varför gjorde jag inte det? Jo, för att jag älskar det jag gör. & jag älskar, med hela mitt hjärta den hästen. Vad vi än gick egenom & vad vi än kommer gå igenom älskade jag Julia & jag kommer alltid att göra. & ingen kan klandra det hon gjorde. Hon hade ont & jag önskar vi kommit på det tidigare. Men man lär sig av sina misstag.

Blev mest hästigt inlägg, menmen. Det är det jag har gjort hela mitt liv.