För tillfället är jag troligen alla separerade föräldrars mardröm. Inte för att jag vet hur det är att varken vara separerad eller förälder, men jag kan tänka mig det. Det är nämligen så att högst upp på min önskelista har jag
1. En julafton med både mamma och pappa.
(förlåt om någon av er läser detta nu, men ni får skylla er själva ifall ni klickar in på ers tonårsdotters blogg) men jag tycker fan man kan för en jävla dag (eller två om man ändå är igång, så kan vi alla fira min födelsedag den tjugofemte december tillsammans) glömma all skit man gått igenom och ta sitt ansvar som förälder; sätta barnen först. vad jag vet är det ingen i min syskonskara som skulle säga nej till 1 (!!!) dag där vi kan få se våra föräldrar kommunicera, umgås och bara låtsas vara lite glada på varandra. Men eftersom det inte finns någon tomte som med lite "ho-ho-ho" kan få ens önskelista att slå in kan jag med stor säkerhet glömma önskan nummer ett.
2. En julafton tillsammans med alla mina syskon.
okej att mina föräldrars relation är sämre än vad jag är på matte 3C lektionerna men jag önskar så innerligt att dom tillsammans kunde kompromissa på ett sätt som gjorde att jag och mina syskon slapp splittras. Som det ser ut nu kommer vi vara ungeför 50/50 (vilket inte går eftersom vi är hela fem stycken, men som sagt, är otroligt dålig på matten) Tycker att trots att dom inte vill spendera en dag som julafton, eller någon dag över huvud taget, tillsammans kan dom väl komma på en lösning som skulle underlätta för oss små avkommor? Har man tagit oss tikl livet behöver man väl inte göra livet SVÅRARE än vad det är? Känns som att man gjort livet svårare eftersom jag klockan 04.09 skriver detta med ångest och gråten i halsen. Det är nämligen bieffekter av att tvingas välja mellan sina två föräldrar, vilken del av släkten och vilken halva av ens syskon man ska fira denna übermysiga dag som är ämnad för att innehålla kärlek, lycka och gemenskap.
Men antar att jag inte kommer få nummer två i ett vackert paket under granen heller.
3. En vit jul.
Ärligt talat vädergudar, om min jul ska suga så pass mycket att jag inte kommer få umgås med de jag älskar mest på denna jord så förväntar jag mig snö till julafton. Punkt slut, godkänner ingenting annat. (Men hoppas ändå inte på för mycket, jag menar, livet brukar inte gå som jag vill)
4. FINALLY!!! Materiella things :-D nä sorry, vet faktiskt inte vad jag önskar mig. ehm typ... Feta dojjor (Nike, Adidas, Reebok, w/e), locktång, doftljus från voluspa, Håkan Hellströms vinylskivor, presentkort på något som madlady/junkyard/carlings/stadium. pengar går också hem (Du vet att du blivit gammal när du önskar dig presentkort och pengar)
nä på riktigt, ska ta en dag och kolla igenom vad jag egentligen önskar mig. Förutom en jul med hela familjen samlad förstås, det hade slagit alla presenter med hästlängder.
OBS. Vet att mina båda mina föräldrar gör så gott dom kan när vår familjesituation ser ut som den gör. Och jag älskar både mamma och pappa så mycket det går att älska någon. Dom är fantastiska och båda gör ett otroligt jobb, har alltid gjort och kommer alltid göra. Jag må kräva mycket, men det är bara för att jag bryr mig så otroligt mycket. Mamma och pappa är bäst, önskar bara så himla mycket att dom kunde vara åtminstone _lite_ bra tillsammans också. Men antar att det finns saker jag inte förstår heller.
Godnatt<3
Hej kära läsare. Jag ber om ursäkt för att jag valde att låsa denna sida ett par dagar men har faktiskt en förklaring. Det är så att det finns inlägg, åsikter, känslor och tankar här som jag inte längre varken står för eller bakom. Därför har jag inte kännt att jag vill att folk ska kunna komma åt och läsa dessa ord som bildat meningar och tillsammans skapat inlägg här på ameliadegerman.blogg.se.
Samtidigt har dessa tankar och åsikter varit en del av mig och det har varit sådant jag velat dela med mig utav till er, därför har jag inte heller velat ta bort dem. Arkivet är ett sätt för mig att läsa mig tillbaka på sådant som varit en del utav mitt liv och jag vill ha möjlighet till sådana tillbaka blickar. Det finns nämligen få saker jag tycker är så roligt som att hitta gamla brev, texter eller dagböcker. Det är väl det min blogg är -en öppen dagbok för mig och er som vill ta del av den.
Många dagar vill jag fortsätta skriva i denna dagbok medans jag andra dagar bara vill radera allt och ifrågasätta mig själv varför och för vem jag gör detta. Men eftersom jag har ganska svårt för att öppna mig för folk (inte lära känna utan berätta om känslor och tankar jag bär på om mitt liv och mig själv) tror jag detta är en bra metod för mig att öva på just det, eller åtminstone ett sätt för mig att få prata med någon trots att det är utan svar.
Haha detta börjar bli ganska lulligt, men frågan är om jag ska stänga ameliadegerman.blogg.se igen för ett tag. Tills det att jag är redo att dela med mig av allt som finns här igen, och under tiden starta om på en helt ny blogg eller vara öppen med allt jag känt, gjort och tyckt och därmed hänga kvar här? Jag menar, denna älskade lilla sida har ändå överlevt många år och jag kan svära på allt jag har att den Amelia som skrev första inlägget är långt ifrån samma Amelia som skriver i detta nu. Eller ja, samma människa är jag ju men förändringen som skett under dessa år i mig själv är inte liten. Och kanske är det därför jag borde stanna kvar här, just för att allting som står här är en stor del till det som gjort mig till den jag är idag?
Vi får se helt enkelt vad som händer, för något lär ju hända. Välkomna tillbaka tills jag bestämt mig i alla fall!
Till er som kikar in för första gången, hej! här finns inte mycket att se :-)
ps. det faktum att jag fortfarande, snart år 2015, fortfarande skriver i den kategori som heter "Amelias lilla värld 2012" är väl ett bevis nog att bloggen är gammal och vi (jag och ni läsare) behöver en omstart? ds.
