1. känner inte personen detsamma tillbaka, fine, då har man gjort vad man kunnat. Finns inte särskilt mycket mer att göra än gå vidare. Blir 100% gånger lättare att släppa det då eftersom det lilla hoppet är det som äter upp en om nätterna. (OBS. Säger inte att det bara är att rycka på axlarna och gå vidare, är fullt medveten om att det fortfarande kan ta sin tid och kan vara hårt ett tag, men i slutändan är det lättare så)

2. Känner personen detsamma; GRATTIS! Lycka till från och med nu ;P haha nä, men ärligt talat, såå skönt att få lätta hjärtat. 

Jag gjorde faktiskt det häromdagen och TACK Anna Salo för all hjälp med det, hade aldrig gjort det om inte du varit där. Tack för att du finns för mig, hjälper mig, skrattar med mig, kramar mig när jag behöver och för att du är den du är. Fantastiska Salo, tack för att du skriver töntiga rim och söker på kärlekslåtar från lilla Melodifestivalen om det är vad som behövs. Samtidigt som du trycker på skicka åt mig när det är vad som behövs då jag inte klarar av att ta det steget själv. Sist men inte minst, tack för att jag får tröstäta gurka hos dig ❤️ (PS. Kom på ett bättre avslut "jag vet detta låter gay, tänkte bara komma fram till att jag tycker om dej" hihi<3)

I ett tappert försök att få dig att höra av dig till mig tog jag en promenad. En promenad jag delade med mig utav på instagram, patetiskt tydligt att det var riktt mot dig. Men det är det ju bara du och jag som vet, så vem bryr sig? Drog på ett vackert filter och skrev dit en dramatisk text. Publicerade och började vänta på ditt samtal ”vill du ha sällskap?”.
I väntat nörjar jag någonting som visade sig bli en nostalgitripp,fortfarande ovetandes om det tänder jag en cigarett. Går på en väg som tydligt finns i mitt minne från tiden då mamma körde mig till förskolan. Tanken vandrade tillbaka till en scen då mamma släpper av mig vid räcket in till skolgården varav jag är tjurig och berättar om hur min vän Jacob ville byta tillbaka ett pokémonkort trots att reglerna är tydliga ”bytt är bytt”, mamma försöker agera klokt och förklara att man kan ångra sig och att jag inte ska bråka om så pass världsliga saker.
Kommer tillbaka till verkligheten och i tron om att skolans gula färg ska ha bleknat ser jag hur hela byggnaden är omålad i rött. Tar ett varv runt och blir chockad över hur förändrat allting är. Men när jag slänger en blick på mig själv inser jag hur min skepnad också förändrats med tiden, då känns det hela inte bättre men förståeligt. Går fram till trappen som leder upp mot dörren in, minns hur jag drog Kajsa i håret så hårt att fröken fick ringa hem, skrattar till åt minnet och vandrar sedan ut genom bomarna som skiljer skolgården från vägen.
Kollar telefonen i hopp om att jag missat ditt samtal men får lägga ner den lika snabbt igen, kanske har du inte sett bilden än.
Fortsätter förbi fiket där vi brukade stanna med bilen för att köpa med oss kringlor hem. Tar mig ett par sekunder åt att läsa bokstäverna i fönstret som lyder ”BAGERI”. Fortsätter min runda och funderar på om kringlorna fortfarande är lika goda.
Visst minns jag inte allt från denna tid, för vägarna blir obekanta och jag vandrar runt i cirklar tills jag hittar stigen upp till hennes hus. Hon som jag alltid umgicks med. Fortsätter förbi parken där vi brukade springa runt, husen där vi knackade på utklädda som påskkärringar och korsningen där bröderna bodde. Bröderna jag inte minns varken för eller efternamn på, men jag var ändå hos dom flertalet gånger. Intalar mig själv att det är okej att inte minnas, det var ju faktiskt länge sedan allt detta var.
Telefonen ligger kvar i fickan -fortfarande inget samtal.
I öronen hör jag meningen ”dom är uppe på taken.." och jag vet exakt vilket låt det är början på. På himlen lyser endast en stjärna och jag kollar in mot trädgården till brödernas hus. Där står träd som jag har för mig brukar blomma med äpplen, när det är säsong för det.
”..och jag vågade aldrig hålla din hand, vi är inte såna som i slutet får varann”
Håkan får mig plötsligt att tänka på vad folk sagt till mig senaste tiden och jag inser hur perfekt denna låt passar in på mitt liv för tillfället. Men du har inte hört av dig än och jag undrar likt Hellström, vad är du ikväll och är du också själv?
För 11 år sedan var det i detta område jag bodde och levde. Nu går jag på gympass med min gamla förskolefröken, minns inte namnet på mina dåvarande vänner och längtar tillbaka till en tid då min kropp inte rymde all denna ångest. Tänder en cigarett till, kanske kan den hjälpa mig att hantera känslorna.
I samma stund som min kära Håkan sjunger ”om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt” tar batteriet slut och min telefon tystnar. Så jag vänder om, lyssnar på min väns tassar mot marken och vandrar ner för backen som leder tillbaka till mitt liv som det är nu. Ler åt tanken på allt som varit för oavsett hur dystert det kan vara stundvis tror jag att framtiden väntar. Och med väntan finns det någonting vackert. Om ytterligare 11 år kanske jag vandrar förbi båtsmannen och tänker tillbaka på allt som är nu med samma leende, fast en annan vän i kopplet.
Nu funderar jag mest bara på varför allt låter så himla mycket bättre i tanken när jag vandrar ute i kylan, men nu har jag i alla fall försökt dela med mig.
Kram från er alldeles för djupa Amelia Degerman