Nu är det såhär att jag inte alls är lika illa som det ständigt låter på bloggen. Jag är inte alltid ledsen eller deprimerad, och jag låter oftast inte hela min värld kretsa kring en person. Även fast jag ofta säger det här. Men jag säger saker här som jag vägrar säga högt. Saker som att jag faktiskt tycker om honom. 
Jag hatar att känna känslor för andra så pass mycket att folk faktiskt kallar mig känslomässigt handikappad, fröken darkness eller saker som "vadå, du är väl känslokall?" 

Jag är långt ifrån känslokall, även fast jag kanske kan uppfattas som det (förutom här då haha) Men det är för att jag bär en sån otrolig stolthet och det är bara i fårtal situationer jag kan släppa på den. Tyvärr. För den förstör så jävla mycket. Kanske om jag kunde släppa den för en sekund och skriva till honom, kanske han skulle svara och jag slippa sakna honom. Dock finns ju chansen att han inte bryr sig men han vet att jag bryr mig, då har jag förlorat. Då har jag släppt mig stolthet, jag är den som vill mer, känner mer och han vet om det. Då är jag körd. körd. körd. körd. Enligt mig själv förstås, men skulle någon annan INTE ta den chansen hade jag tyckt det varit idioti.. Så förstår ni mitt problem, hör ni hur jag säger emot mig själv? jävla hycklare. 

Därför måste jag alltid berätta allting här och då passar jag på att berätta så pass mycket att det nästan går överstyr haha.. Speciellt i utkast ;-)

Aja. Ville bara klargöra så att ingen ringer till barnpsykiatrin. Vore ju dumt, hehe, speciellt eftersom jag redan får hjälp med mitt dåliga mående.

Nu måste jag börja städa här på jobbet, stägning alldeles strax! Ha det bra så länge darlings

puss

jag vill berätta för dig att jag ljög när jag sa att jag aldrig känner och att "Amelia Degerman blir aldrig kär". Men du vill aldrig lyssna. Du vill aldrig höra när jag säger att jag inte ångrar någonting, men att jag vill göra om allt från början. Att jag vill ha en andra första kyss.

Jag kanske inte förtjänar en andra chans och jag kanske inte förtjänar din kärlek, men jag vill inte gå utan att fått min sanning sagd. För jag vet hur det är att ångra sig. Att komma försent, förklara försent, känna alla känslor försent. 

men det är sån jag är. Och jag hoppas du kan älska mig, trots att det är försent. 

Något jag tycker är otroligt roligt är att sitta i timmar och leka med olika nyanser, färger, mönster, osv.. Om jag hade valt gymnasie NU hade jag lätt valt styling, önskar så mycket att jag vore sån som kunde följa mitt hjärta istället för att lyssna på "på det får man inga jobb"/"det är ingen riktig utbildning". För jävlar vad jag just nu vill ha en framtid som stylist, tycker det är så fruktansvärt himla roligt. Men aja, vi får se vad som händer i framtiden! :-)
Så häromdagen körde jag en liten make, i brist på annat.. 

Delar den med er! (trots att min hy ser svinblank ut haha och ögonbrynet fuckar lite, men aja det är inte det jag lägger ut bilder för lol)

 

Så mycket kärlek. Så vackert. Idag är jag ledsen, idag är jag känslosam, idag är jag djup. 

Men dagen har varit bra. Skrev dock svindåligt prov, men fikade sedan och då kändes det bättre.  Sedan följde jag med till Gemla, storstaden, haha.. Var ute och gick, lättade på hjärtat och det kändes nästan som Slottsskogen, fast på smålänsktvis förstås!
Ha det så bra så länge och som Thorsten sjunger -jag reser mig igen. :-)

Kyss från Mels.

Ibland är det värsta när man lurar sig själv. Att man inte vill ha någon eller att man inte alls känner någonting men sedan när verkligheten slår till står man där och vill ha mer än någonting annat och känner allting. Plötsligt började hela min värld kretsa kring honom, men jag var för sen, jag hade redan lekt och han är försvunnen. Jag ingår inte längre i hans värld. Existerar inte i hans tankar. För nu vägrar han läsa mina texter, svara på mina samtal och jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen. För alla känslor väller upp och hotar att kväva mig när jag läser våran konversation. Vår konversation där han berättar att han vill kämpa för mig, att han vet hur det är att inte vilja känna och där han förklarar att han känner igen rädslan att inte vilja såras. 
Men han slutade kämpa för mig, han slutade stå utanför min dörr, han slutade läsa mina texter och han slutade svara på mina samtal. För jag sårade honom och nu sårar jag mig. 
Och för varje gång blir jag ännu sämre på att hantera detta känslokaos, för det slutar alltid likadant. Hur mycket jag än kämpar med att inte känna och att inte släppa in, kan jag inte hålla ut hur länge som helst och jag är alltid för sen med att känna. 
Nu skirver jag tomma texter, ringer samtal till hans telefonsvarare och är om möjligt ännu mer ensam än innan han blev en del av mitt känsloliv.