Hejsan! Dagarna går och livet likaså. Blir bara så besviken på livet. Just nu känns det som ett skämt som bara blir sämre och sämre ju mer man upplever det. Men å andra sidan är det ju inte jag som dött, även fast det ibland känns som det, så antar jag att det är meningen att jag ska ha kvar det. Ibland tar jag en paus, stannar upp och vill bara lägga mig ner en hel evighet. Men det fungerar inte så, jag vet att det inte fungerar så. Så, dagarna går och mitt liv fortsätter. :)

Okej, borde lärt mig vid detta laget att aldrig någonsin skriva ett inlägg om hur bra jag mår. För jag är inte född till att må bra. 

För ett år och en vecka sedan förlorade jag en brutalt stor del av mig själv och mitt liv. Idag fick jag ett besked som jag aldrig någonsin kommer kunna acceptera. Min fina, som var den enda jag hade i många situationer, finns inte mer. Han finns inte. Han vandrar inte på denna jord. 

Ni vet när man hör "Charlie.." och snyftningar, när man förstår vad som kommer komma utan att någon sagt ett ord, när man blir som helt blockad. Någonstans stänger man av, man förstår inte tills man hör orden. På en sekund ser man allting vi varit med om tillsammans dra förbi innanför ögonlocken. Allting rasar samman. 

Hur mycket är tanken att man ska klara? 

Kämpade som fan innan jag gick mot tåget, tåget som skulle leverera ett besked jag inte hade en aning om "Ser jag ut att må bra så dom slipper oroa sig?" Så plötsligt, minuterna efter, skulle allting gå sönder. Alla kroppsdelar som man så länge försökt hålla ihop för att överleva drar plötsligt starkare än någonsin åt alla håll. Så starkt att man inte kan hålla ihop en själv längre. 

Allt man tänker på är hur djupt, svalt, lugnt och stillsamt växjösjön ser ut. Allt man önskar är att ens själ vore lika vacker. 

Men.

Min.

Själ.

Är. 

Inte.

Vacker.

Den är trasig, trasslig och otroligt svår att hålla ihop. jag vill inte känna längre, inte känna av livets all smärta. Men jag är för smart för att inte veta att det kommer bli bättre, att livet kommer gå vidare men jag orkar inte alltid kastas tillbaka. 

Finaste älskvärda tosiga Charlie. Snälla kom tillbaka, lämna mig inte ensam i en värld som denna. Jag älskar dig förevigt 

Hej friendisar! Många undrar hur jag mår, många undrar hur det är, jag får ofta frågan om jag saknar mina gamla vänner och en del undrar om jag ångrar valen som gjort att jag hamnat här. Så nu tänkte jag faktiskt ta mig lite tid och berätta lite om allt.

Jag mår bra, faktiskt jättebra. Sen har jag såklart mina downs, men det har jag alltid haft och kommer troligen alltid ha det. Är en person med mycket känslor och när jag inte tillåter mig själv att må dåligt leder det stunder då alla känslor överrumplar mig. Det är självklart jobbigt när det blir så men någon gång måste det komma ut. Men är omringad av människor som tycker om mig och jag känner mig ständigt uppskattad: kan väl egentligen inte kräva så mycket mer?

Växjö är TOPPEN! Älskar staden, älskar människorna, älskar skolan och älskar att ha nära till cirkus ALLTING?? Så ovant, haha. Det enda jag har att klaga när det gäller stadslivet är nog att behöva känna mig orolig när jag går ensam på kvällen.

Har en sida i min biologibok där jag skrivit om och om igen hur ledsen jag är över linjevalet, hur jag tagit vatten över huvudet och hur allting suger. Tror det var efter första veckan i skolan. Minns så väl hur jag kände men nu kan jag verkligen inte förstå det alls. Linjen är såklart tuff och matten suger min röv, men fyfan vad det är värt det. Är så lycklig över att jag valt det jag gjort och att jag hamnade i den klass som jag gjorde. Na13<3
Förutom i klassen så har jag lärt känna otroligt bra människor och jag ser fram emot att vara här i åtminstonde 3 år till. Lycka lycka lycka!!! 

Självkart är inte ALLTING bra. Jag saknar att ha nära till mamma, jag saknar Charlie och jag hatar att inte kunna finnas där fysiskt för mina vänner när de behöver. Men har sagt så många gånger, iallafall försökt intala mig själv, att vänskap klarar avståndet. Det måste det bara göra. Även fast jag är cirkus S Ä M S T på att åka hem till Öland och hälsa på er mina <3isar. 

 

Fina liv, jag tycker om dig. 

Precis sprungit runt sjön med Bella. Är både glad och stolt men framförallt chockad att jag, vi, klarade det. Det är skönt att ha någon som puschar eftersom ingen av oss vill vara den som ger upp först. ;) gaaaah, så peppad på att bli vältränad nu!! Hey ho lets go

Dom frågar ständigt om mitt mående. Som om dom faktiskt är rädda att jag en dag inte kommer tillbaka.

Och dom kollar på mig med sorgsen blick.Som om dom faktiskt tycker synd om mig.

Men när barn svälter i andra delar av vår jord, så borde det inte vara synd om mig.

Ändå är det mig dom är oroliga för.

För jag "har varit stark så länge". 
Men det var länge sedan mörkret hälsade på mig. Det var länge sedan ensamheten svalde mig. Det var länge sedan ångesten kvävde mig. 

Jag har mått bra så länge nu att det skrämmer mig.

För jag vet hur det är att gå sönder bakom låsta dörrar. Jag vet hur det känns när allting blir kallt. Känner igen känslan när mors varma kärlek inte längre når ända in.
Men.

Det blir bättre.

Och.

Kom till mig när du behöver. Jag ska trösta dig. Jag ska låta dig gråta. För jag vet hur det är när man inte har någonstans att fly. Jag vet hur det är att gråta öppet på tåget. Efter att ha vägrat känna under alldeles för lång tid.

Men jag mår bra nu. Jag behöver inte längre skada mig och jag klarar av att vara glad även när jag inte har sällskap. Men det viktigaste för någon som mig; mors kärlek når numera ända in och den värmer upp hela min frusna kropp. 

Det är bra tider nu.

Okej okej jag ber om ursäkt. Kvaliten på inläggen suger. Men jag hade en bra skrivperiod för ganska så länge sedan. Nu tänker jag för mycket för att det ska bli bra.

Så aa, det är som det är. Men ska försöka bättra mig. Godnatt puss

Har så otroligt mycket saker att se fram emot att jag tror jag snart kommer spricka.