Nu kommer jag skriva en text, ganska lång, men ändå. Gillar att skriva.

Ni som kämpar, ni som vill någonstans, ni som värkligen vet vart ni vill. Det är sånna som ni som kommer bli stjärnor, sånna som ni, kommer komma lång. Just vid tillfället, då allt går neråt. Ändå slutar ni inte kämpa, ni vägrara ge upp. Jag var själv där. I 2 år. två jävligt långa år, kämpade jag. Försökte få min ponny att hoppa. men hon ville inte. Hela tiden fick jag höra att det var mitt fel. Jag styrde henne fel, jag tänkte fel. Tror ni jag hade bra självförtrående eller? nej. Men jag gav aldrig upp, förens i slutet av förra året. Då vi insåg att det inte är mig det hängde på, det var hon. Hon ville inte, tyckte inte det var kul. All den skit jag fick, all den gråt jag grät, all den tid jag la & alla pengar som mamma & pappa la på henne. & så ville hon igentligen inte. Vi hade haft våra glans dagar & dom var slut. På hoppbanorna.
-Kan säga att jag ett tag mådde jävligt dåligt... *jag var ju sämst.*
Men dom är djur, individer som oss alla.


Visst ibalnd kanske man önskar att man hade fått alla dom dära 500 rosetterna, men vem av oss kommer komma längst? i slutändan? H'n som fick häst för 10000000 kr & behöver inte göra någonting, bara sitta där & få priser på priser eller h'n som lärde sig rida, på riktigt? Jag fick aldrig en ponny för hundra tusentals kronor, jag fick aldrih hästen som redan kan allt & som redan gått allt. absolut inte. & jag vet att ja inte är den ända. Jag har kompisar, som man kan se kämpa. Man kan även se det på tävlingar. Dom som Rider runt & dom som åker runt banorna. Det är sån skillnad. Det kanske funkar för tillfället, men sen? Nää, jag är glad att jag fick lära mig rida. på riktigt.
Vem vill igentligen inte känna sig förkännt för det man hänger upp på väggen? Vem vill känna "igentligen var det inte jag som vann, det var ju min ponny..." Istället för " fy fan var bra jag är, fy fan var bra VI är!!!!"


Julia, hon kunde ingenting i dressyr när jag fick henne, hon bara sprang med huvudet i luften. Jag kämpade & nu vinner vi LB-dressyr. Hon går skänkelvikning & ibland i form som dom gör i svårklass. Vår första dressyrtävling kom vi tvåa i. Jag har inte åkt från en ända d-tävling med henne utan att haft något med mig hem. Tror ni jag är stolt över MIG & henne? Hon tröttnade på hoppningen & går nu som en klocka i dressyr! Vi är både Klubbmästare & ölandsmästare i hennes kategori.
Putte när jag fick han, hade hoppat LB (?) ungponny klass. Jag har på mindre än ett år kvalat han till avd.a & nu ska vi debutera LA. Han fick upp mitt självförtrående i hoppningen. Jag kan säga att jag var skit rädd för att hoppa innan jag fick han. Var rädd för stopp. Nu vill jag hoppa högt & nu vill jag flyga.

Glöm aldrig bort att om du aldrig slutar kämpa & aldrig ger upp. Är det DU som en dag kommer bli en riktig stjärna. Även om allt är/har varit på botten.