När jag hade Julia fick jag lära mig att alltid sätta mig ner direkt efter hindrena & rida på, på en gång! På henne behövde jag rida hela tiden, varenda galoppsprång. För annars stannade hon... Så red jag i fem år, det blir lixom en vana att rida på hela tiden. Jag var ju så liten, kort & hade inte så mycket kraft i mina små ben. Men som sagt, det blev en vana. Vanor är ingenting man bara tar bort, verkligen inte.

Nu på putte ska jag rida helt olikt. Jag har alltid blivit tjatad på att sätta mig ner på 'lilla rumpan' direkt när jag landar efter hindrena & nu ska jag göra helt tvärtemot? Vet ni hur svårt det är...? Nu ska jag lungt sätta mig efter hindrena, inte ha sporrarna emot, osv.. Har ni också haft det så någongång? Att ni har lärt er en sak, men sedan ska ni ändra om hela sitsen för ny ponny.

Nu är det inte så att jag inte behöver rida på putte, han är inte heller någon 'räkmacka', men det är en helt annan ridning. Jag klagar inte, absolut inte. Jag äskar båda mina ponnysar, det är klart jag gör. Men det är ganska svårt att gå från det ena till det andra. Dom är varandras motsatser, i ridningen.. Ingen är sämre än den andra.

Det jag vill komma fram till är att.. egentligen vill jag inte komma fram till någonting, jag ville bara ha någonting att blogga om.. haha, nej. Jag försöker komma fram till att det är inte så enkelt allting hela tiden. Att jag inte är någon som skriver varenda dag 'idag gick det suuuper!' jag är mer ärlig i min blogg. Så försöker jag även komma fram till att iår kommer jag & putte att äga. Haha, nu har vi knapparna & se upp vänner. Here we come! :D 
*Gör sådan dära grej som det ofta är i filmer, tar huvudet fram & tillbaka sammtidigt som jag skakar på fingret.* Haha, nejdå. ;)