Vet inte vad detta inlägg kommer ifrån och det kommer handla om allt möjligt. Detta är mina tankar denna tisdag. 

 

När jag gick i trean kom mamma och pappa med ett besked som skulle förändra hela mitt liv. Det bestämdes en flytt till Öland, till lillalilla Borgholm. Kommer inte riktigt ihåg hur jag reagerade eller kände men kommer tydligt ihåg sista dagarna i skolan då kompisar kom med presenter de gjort. Åh! 

Vi kollade skolan osådär och jag kom in väldigt bra väldigt fort. Har alltid haft otroligt lätt för att lära känna nya människor och skaffa vänner. Är väldigt driven, framåt och har lätt för att bjuda på mig själv. Jovisst att jag i efterhand ibland skäms men samtidigt så har jag märkt att det får folk att bli lugna i situationen. Då gör det ingenting om man själv gör fel och då vågar de tillexempel prata mer. Ifall det skulle bli fel så gör det inget, det är ju bara jag lixom. :)

Tillbaka till flytten. Jag och my still friend Alice valde att "leka" redan när första skoldagen var över. Jag och hon passade väldigt bra tillsammans då vi var lika varandra i sättet. Sedan flöt det på. Saknade en del i Växjö men det funkade. 

 

Dock så hade jag min b-ponny och läxor som skulle göras. Och jag var den enda i min klass med det otroligt stora intresse och det var svårt att förstå varför jag aldrig kunde umgås. Fick säga ner till övernattningarna på helgerna, kunde inte följa med x hem, osvosv.. Det var mitt val men visst sved det. 
Kunde hända att det var övernattning men ingen sagt någonting för "jag kunde ju ändå inte". 

 

Jag har alltid varit en sådan som sticker ut. Är faktiskt (hehe) otroligt snäll MEN jag står alltid för min åsikt. Jag är en sådan som vill bli ihågkommer med mitt namn. Vet att flera stycken beundrar mig för den jag är, men detta sticker alltid i folks ögon. Det roliga är att jag känner väldigt många och jag vet så otroligt mycket folk har sagt om mig som de inte vet att jag vet. Ibland blir jag förvånad, sa h'n det?! :o Byebye my "friend"! 

Detta kommer svida för en del men jag vet att jag är stark. Det är himla lätt att allting att se bra ut på internet fast det finns så mycket bakom det. Om folk visste vad jag tänkte under en dag så skulle de tappa hakan. Det kan jag lova! 

Jag har alltid varit väldigt stark i mig själv i grund och botten. Har som alla andra mina svackor och sälvförtroendet är lika med noll. Jag är bara mänsklig. 

Det är okej att säga till Amelia "du försöker vara söt men lyckas inte" för att hon kan ta det. WHAT?! Som när jag färgade håret rosa. 99 % av det folk sa vad positivt, men oj vad folk tyckte! "FY, DET ÄR FÖRFÄRLIGT!!"

Ok, då vet jag det :)!!!!

Men det gör inte så mycket. Jag menar, jag ser ut som jag gör och varken jag eller de lär bli snyggare av att få höra/säga att jag är ful. Jag kan tänka att jag är söt likaväl som jag en dag kan vakna och aldrig vilja lämna mitt rum. När jag känner mig fulast och äckligast i världen men vem bryr sig egentligen? VARFÖR är världen så himla utseendefixerad? Alla säger att det är insidan som räknas men ändå går nästan alla efter utseende. Tar mitt rosa hår som exempel igen. När jag färgat det fick jag fler än en mening som var likt "gud vad snyggt, men jag hade aldrig vågat :o" Då var min fråga varför inte, det är ju bara lite hår? Vad har jag att förlora på vilken hårfärg jag har? Vill man vara rosa- bli rosa! Blå? KÖR PÅ! Men samtidigt, vill man vara blond så va blond! För visst får man creed om man sticker ut och "vågar vara sig själv" men ey, hallå är jag inte mig själv om jag vill vara blond, ha slitna jeansshorts och en vanlig tröja till för att många andra har det också? Om man vill ha det så och är så man trivs så är det klart man ska ha det. Man måste inte sticka ut för att vara sig själv. Det handlar om att man inte ska behöva tveka när man vill göra något och att trivas med sig själv är nummer ett. Always, no matter what.

---

Skrev detta inlägg för någon/några (?) veck(a/or) sedan. Publicerade det dock aldrig då jag inte riktigt visste vart jag ville komma då slutet inte alls blev som det var tänkt. Hamnade in på ett sidospår när jag egentligen skulle skriva om någonting helt annat. Men publicerar det nu då jag har så otroligt dålig uppdatering och det finns ändå en mening med texten.