Det är såhär att när jag kular glass finns inget annat. Världen stannar och jag försvinner in i min egna bubbla. Där är bara jag och glassen, glassen som ska bli som en perfekt boll, kula, cirkel.. Kalla det var ni vill. Jag ser det som en cirkel utan stopp. En cirkel med smaker som smälter på tungan i munnen. Att kula glass för att veta att någon ska äta den är som när man var liten och plockade "älskar-älskar inte-älskar" blomblad -förväntasfull och något nervös. Man vill ju ha en nöjd glassätare och kund.

Att kula glass är som konst och jag vill bli kostnär. Glass-konstnär. tror ni det finns? Jag vill verkligen satsa på min glasskulning, för jag har talang. Säger bara det, Amelia glassmästaren Degerman. Jag blir lycklig av att kula och sälja glass, för då finns bara jag och glassen.

Okej, jag har INTE blivit sjuk, hehe. Hade tråkigt och hade inget intressant att komma med. ;) Ta hand om er och era kära, puss ♥