.

Först och främst kan jag säga att ni som inte känner samma band till ett djur som vi ryttare känner till våra hästar kommer aldrig förstå hur det känns. Men jag har hållt på med denna sport sedan jag var fem. Vid åtta års ålder fick jag min första, alldeles egna ponny. Jag har redan från start älskat att tävla. Jag är född som tävlare och kommer dö som vinnare, för innan jag har kommit dit kan jag inte ge mig. Jag ser det mesta som en tävling eller utmaning. Säger någon "du kommer aldrig orka äta upp det" då måste jag äta upp det.

Där är en anledning. Jag rider dels för att det är det absolut bästa som finns, men jag skulle inte kunna rida utan ett mål. Jag behöver utmaningar annars tröttnar jag. För mig räcker det inte att åka ut när jag orkar för att då kommer det sedan inte fungera inne på tävlingsbanan. Eftersom jag hela tiden vill bli bättre än vad jag är måste jag rida, även när jag är trött som satan, det regnar eller om solen skiner och havet lockar mer än en illvarm paddock.

Det är där jag tänker ett steg längre. Om jag nu skulle börja välja min pojkvän, när jag är fjorton år, framför mina drömmar och mitt liv för att det känns bra för stunden-hur mycket kommer jag inte ångra mig dagen det kanske tar slut? Jag skulle aldrig kunna se mig ett liv utan hästar kring mig och även om jag nu är jätte kär och kanske hellre hade varit hos honom i regnet än ute i stallet så vet jag att jag en dag kommer få ångra det och väljer då Potion framför Hugo. Där tänker jag steget längre.

.

När det kommer till vänner så har jag varit den som blivit "bortglömd" när en vän skaffade pojkvän. Plötsligt var hon upptagen hela tiden men såfort det tog slut var man intressant igen. Hon behövde mig och jag fanns där för henne, men vart fanns hon för mig när jag behövde? Uppkrypen i hennes pojkväns famn. Det är efter de tillfällerna jag bestämde mig för att aldrig göra så. När det tar slut (med tanke på våran ålder) kommer jag behöva mina vänner och de fanns där innan han kom in i bilden. Då vill inte jag känna dåligt samvete och behöva komma krypandes tillbaka.  Jag vet hur det känns att plötsligt bli andra handsval och det vill jag inte utsätta en vän för. Känslan när man märker att man existerar för en vän vid de stunderna pojkvännen är upptagen är inte rolig. Och en sådan vän vill jag inte vara.

Tyvärr har jag och Hugo väldigt olika umgängen vilket gör det svårt för oss att blanda pojkvän-flickväns tid och kompisar. Hugo hade säkert i många lägen förtjänat en mysigare flickvän med mer tid men jag gör faktiskt allt jag kan för att få in lite av allt. Men jag är inte en sådan flickvän som behöver träffas varje dag och jag tror det har en stor del i mitt tänk. Sedan är jag väldigt speciell i mitt tänk på många plan. Ser saker från ett helt annat håll än många andra.

Sedan kan man se detta från olika håll vad som menas med "välja framför" och det kan jag gå in på en annan dag. För nu har mina ben somnat och jag vill hämta någonting att äta. Hoppas ni förstår hur jag menar och jag älskar Hugo. Mer än så mycket annat och jag skulle inte kunna tänka mig att inte vara hans. Men jag har mål och drömmar och jag ska komma dit, men det kräver så himla mycket tid. Och jag har valt att lägga min tid på just det.