Vore lögn att säga att jag inte tvekat på oss. För det har jag. Det gick så långt att jag tänkte lägga ner allting, då jag kände att det inte längre var för min skull jag höll på. Jag gjorde det för att jag var tvungen inte för att jag tyckte det var roligt. Tog ett break från hela ridningen, funderade en gång extra-vad vill jag? 
När jag kom ut till stallet häromdagen och märkte dammlagret på sadel, hur allting var ofixat, hur hans man växt och att han ändå stod där lysande klar. Han var ändå överlycklig över att se mig. Jag bröt ihop som ett litet barn, kramade om honom så hårt jag kunde och grät och grät och grät. Då fick jag tillbaka all kraft, fick tillbaka mitt driv för hur fan skulle jag kunna lämna detta?
Igår kväll så la Therese upp ett par bilder från ölandshoppet på mig och min prins på facebook. Då började jag gråta igen. Det DÄR är jag. Finns inte många bilder som jag utstrålar sådan jävla lycka som jag gör på en del av bilderna. På hans rygg är jag världens lyckligaste och jag kan nu inte förstå hur jag kunde tveka. Men jag ska tillbaka dit. VI ska tillbaka dit, no matter what. 
Han förlät mig för att ha svikit honom, han ger mig en andra chans, han dömmer mig inte för misstag och lever inte kvar i det förflutna. Det finns inte ord för hur mycket jag älskar denna varelse, min bästa vän. Skäms över min tvivlande tanke på oss ♥
Och dessa bilder kan jag inte få nog av, kärlekkärlekkärlek!!!

Mitt allt, har åter min tanke i huvudet- JAG ska blir BÄST.