Jag är så full av saknad att jag vill stänga av. Vill fly och inte känna något. Lämna allting innan det blir för mycket. För det spelar ingen roll vad jag skriver eller hur högt jag skriker, jag hörs aldrig ändå. Berör aldrig. Men varje cell i min kropp saknar hur vi var mot världen tillsammans. Om det fanns någonting jag kunde säga, skulle jag ha sagt det. Du är förlorad nu. Ser dig är överallt men aldrig hos mig.

Vad hände med oss? När blev vi tomma själar och allting vi sa vi aldrig skulle bli. Förlorade vår glans och det som gjorde oss synliga. Och sådär speciella som alla andra sa de ville bli.

Nu är det vi som spelar glada och plågas av långa nätter. Tankar som äter upp oss. Känslor som spränger kroppen och plötsligt gör en tom.

Vi brukade leva. Men vad lever vi nu? Jag vågar inte längre göra allt det där vi gjorde. Det känns farligt och dumt. Precis som livet. Du var det mest ärliga jag hade. Med dig var allt på riktigt och alla känslor jag kände var inte läskiga, det var okej att känna. Men känner jag något skadar det mig, jag skadar mig. Jag behövde dig. Jag behöver den du var.

Men du slutade behöva mig för länge sedan.