Ibland händer det saker jag inte riktigt låter mig förstå. Jag stänger av och tänker att det inte har hänt, för det är mitt enda sätt att lyckas överleva. Därför håller jag mig också borta, för min frånvaro låter mig slippa era frågor. För om ni frågar så blir det en påminnelse om allting. En påminnelse om allt det där jag inte låter mig tro är sant. Jag är inte korkad. Jag vet om vad som hänt. Men om min förnekelse kan få mig att må bra, om så bara en dag till, är det värt det. För jag vet att jag inte kommer kunna låtsas förevigt och där av tänker jag njuta av de dagar jag får. Jag vet om att en dag kommer alla känslor komma och dränka mig som en flodvåg, och varje gång jag lägger mig för att sova ber jag en bön om att det inte kommer visa sig vara morgondagen. För jag är inte redo att ta mig igenom det än.
Jag fyller mina dagar med glädje och jag älskar de timmar om dagen då allting känns som för fyra år sedan. Jag fyller mina dagar med människor som lyckas sprida mitt hjärta med glädje. Men jag har inte tillräckligt med ljus i mitt liv för att kunna hålla mig till kvällen. Och därför smärtar det mig när ni frågar varför jag ständigt är så sur och när ni upprepade gånger frågar ”vad har jag gjort dig?” för det är inte er det är fel på. Det är jag och främst mitt liv.
Ni upprepar och peppar mig med ”många hade inte klarat allt det du klarat dig igenom i ditt liv” och jag undrar om ni inte ser hur jag är? Hur många gånger har inte mitt humör sårat er och fått er att tro att det är ni som har brister? Jag klarar dagarna och jag klarar dom bra, men när kvällen kommer har jag ingenting kvar. Det vill jag inte erkänna, så istället för att låta min bleka kind bli svart av smink vägrar jag känna. Men när jag inte låter mig känna dras även allt det fina med. Därför blir till en svart sluten cirkel där jag inte ens kan känna kärlek till era försök att få mig bättre. Jag kan inte begära att ni ska förstå. Men snälla försök ge mig tid. För en dag kommer jag också läka. Och allt jag egentligen vill ha just nu är min mammas varma famn och hennes mjuka hand klappandes över mitt toviga hår, men det vet vi ju att jag inte kan få