Hårdare än asfalt
Älskade fina underbara Amelia, jag vet inte vart jag ska börja.
Ingen i världen förtjänar att uppleva så mycket smärta på en livstid som du behövt uppleva på ett år. Ingen 15 ska behöva bära det ansvar som du bärt på dina axlar och framförallt inte du. Jag har under de tre år i samma klass som dig lärt känna en av de mest fantastiska personer som jag någonsin kommer träffa i mitt liv det är jag helt säker på. Jag har alltid beundrat dig och kanske till och med varit lite avundsjuk, du har alltid varit så stark, självsäker och envis. Jag har aldrig ens vågat vara hälften så stark som du är. Du är den man kunde prata med när allt var som allra pissigast. För man visste att du alltid skulle lyssna och du skulle alltid försöka hjälpa.
Vi två har fått dela så otroligt mycket tillsammans första kyssen, första kärleken, första hjärtekrossen, första sommarjobbet och så mycket mycket mer och jag är så otroligt glad över att jag har fått uppleva det med dig och tårar rinner ner för mina kinder när jag tänker på att vi knappt pratat med varandra sen du flyttade.
MEN Amelia, du har varit så otroligt stark så länge men även den starkaste personen måste vi vika ner sig ibland för att sen resa sig tusen gånger starkare igen. Men innan du gör det måste du få gråta, skrika och bara låta helvetet bryta lös. Du är inte svag för det, det vet du. Du kommer komma tillbaka hjärtat för jag känner Amelia Degerman och hon gör inget annat än växer högre och högre mot stjärnorna.
Kärlek.