Hej friendisar! Många undrar hur jag mår, många undrar hur det är, jag får ofta frågan om jag saknar mina gamla vänner och en del undrar om jag ångrar valen som gjort att jag hamnat här. Så nu tänkte jag faktiskt ta mig lite tid och berätta lite om allt.

Jag mår bra, faktiskt jättebra. Sen har jag såklart mina downs, men det har jag alltid haft och kommer troligen alltid ha det. Är en person med mycket känslor och när jag inte tillåter mig själv att må dåligt leder det stunder då alla känslor överrumplar mig. Det är självklart jobbigt när det blir så men någon gång måste det komma ut. Men är omringad av människor som tycker om mig och jag känner mig ständigt uppskattad: kan väl egentligen inte kräva så mycket mer?

Växjö är TOPPEN! Älskar staden, älskar människorna, älskar skolan och älskar att ha nära till cirkus ALLTING?? Så ovant, haha. Det enda jag har att klaga när det gäller stadslivet är nog att behöva känna mig orolig när jag går ensam på kvällen.

Har en sida i min biologibok där jag skrivit om och om igen hur ledsen jag är över linjevalet, hur jag tagit vatten över huvudet och hur allting suger. Tror det var efter första veckan i skolan. Minns så väl hur jag kände men nu kan jag verkligen inte förstå det alls. Linjen är såklart tuff och matten suger min röv, men fyfan vad det är värt det. Är så lycklig över att jag valt det jag gjort och att jag hamnade i den klass som jag gjorde. Na13<3
Förutom i klassen så har jag lärt känna otroligt bra människor och jag ser fram emot att vara här i åtminstonde 3 år till. Lycka lycka lycka!!! 

Självkart är inte ALLTING bra. Jag saknar att ha nära till mamma, jag saknar Charlie och jag hatar att inte kunna finnas där fysiskt för mina vänner när de behöver. Men har sagt så många gånger, iallafall försökt intala mig själv, att vänskap klarar avståndet. Det måste det bara göra. Även fast jag är cirkus S Ä M S T på att åka hem till Öland och hälsa på er mina <3isar. 

 

Fina liv, jag tycker om dig.