Okej, borde lärt mig vid detta laget att aldrig någonsin skriva ett inlägg om hur bra jag mår. För jag är inte född till att må bra. 

För ett år och en vecka sedan förlorade jag en brutalt stor del av mig själv och mitt liv. Idag fick jag ett besked som jag aldrig någonsin kommer kunna acceptera. Min fina, som var den enda jag hade i många situationer, finns inte mer. Han finns inte. Han vandrar inte på denna jord. 

Ni vet när man hör "Charlie.." och snyftningar, när man förstår vad som kommer komma utan att någon sagt ett ord, när man blir som helt blockad. Någonstans stänger man av, man förstår inte tills man hör orden. På en sekund ser man allting vi varit med om tillsammans dra förbi innanför ögonlocken. Allting rasar samman. 

Hur mycket är tanken att man ska klara? 

Kämpade som fan innan jag gick mot tåget, tåget som skulle leverera ett besked jag inte hade en aning om "Ser jag ut att må bra så dom slipper oroa sig?" Så plötsligt, minuterna efter, skulle allting gå sönder. Alla kroppsdelar som man så länge försökt hålla ihop för att överleva drar plötsligt starkare än någonsin åt alla håll. Så starkt att man inte kan hålla ihop en själv längre. 

Allt man tänker på är hur djupt, svalt, lugnt och stillsamt växjösjön ser ut. Allt man önskar är att ens själ vore lika vacker. 

Men.

Min.

Själ.

Är. 

Inte.

Vacker.

Den är trasig, trasslig och otroligt svår att hålla ihop. jag vill inte känna längre, inte känna av livets all smärta. Men jag är för smart för att inte veta att det kommer bli bättre, att livet kommer gå vidare men jag orkar inte alltid kastas tillbaka. 

Finaste älskvärda tosiga Charlie. Snälla kom tillbaka, lämna mig inte ensam i en värld som denna. Jag älskar dig förevigt