Dom frågar ständigt om mitt mående. Som om dom faktiskt är rädda att jag en dag inte kommer tillbaka.

Och dom kollar på mig med sorgsen blick.Som om dom faktiskt tycker synd om mig.

Men när barn svälter i andra delar av vår jord, så borde det inte vara synd om mig.

Ändå är det mig dom är oroliga för.

För jag "har varit stark så länge". 
Men det var länge sedan mörkret hälsade på mig. Det var länge sedan ensamheten svalde mig. Det var länge sedan ångesten kvävde mig. 

Jag har mått bra så länge nu att det skrämmer mig.

För jag vet hur det är att gå sönder bakom låsta dörrar. Jag vet hur det känns när allting blir kallt. Känner igen känslan när mors varma kärlek inte längre når ända in.
Men.

Det blir bättre.

Och.

Kom till mig när du behöver. Jag ska trösta dig. Jag ska låta dig gråta. För jag vet hur det är när man inte har någonstans att fly. Jag vet hur det är att gråta öppet på tåget. Efter att ha vägrat känna under alldeles för lång tid.

Men jag mår bra nu. Jag behöver inte längre skada mig och jag klarar av att vara glad även när jag inte har sällskap. Men det viktigaste för någon som mig; mors kärlek når numera ända in och den värmer upp hela min frusna kropp. 

Det är bra tider nu.