Ibland undrar jag om det finns någonting vackert eller om allting bara är en verklig illustration. 
Jag förstör det mesta, förstör det med min oförmåga att sänka garden och riskera min stolthet. Förstör någonting som hade kunnat bli vackert, eller åtminstone en verklig illustration. Men eftersom min enda förmåga är att förstöra vackra saker, allt från blodpumpande hjärtan till Hellström-tavlor, så förstör jag även det vackra som växer mellan oss. Eller ja, växte.
Men vi kommer läka du och jag. Vi kommer läka såren och hålen kommer snart inte synas mer. Ärren som lämnas kvar kommer tillslut även de försvinna helt. För det är helt okej för oss att gå vilse när jag vet att vi hittar ut ur mörkret. Och om inte så har vi varandra, fula och trasiga har vi varandra i mörkret.