Ibland är det värsta när man lurar sig själv. Att man inte vill ha någon eller att man inte alls känner någonting men sedan när verkligheten slår till står man där och vill ha mer än någonting annat och känner allting. Plötsligt började hela min värld kretsa kring honom, men jag var för sen, jag hade redan lekt och han är försvunnen. Jag ingår inte längre i hans värld. Existerar inte i hans tankar. För nu vägrar han läsa mina texter, svara på mina samtal och jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen. För alla känslor väller upp och hotar att kväva mig när jag läser våran konversation. Vår konversation där han berättar att han vill kämpa för mig, att han vet hur det är att inte vilja känna och där han förklarar att han känner igen rädslan att inte vilja såras. 
Men han slutade kämpa för mig, han slutade stå utanför min dörr, han slutade läsa mina texter och han slutade svara på mina samtal. För jag sårade honom och nu sårar jag mig. 
Och för varje gång blir jag ännu sämre på att hantera detta känslokaos, för det slutar alltid likadant. Hur mycket jag än kämpar med att inte känna och att inte släppa in, kan jag inte hålla ut hur länge som helst och jag är alltid för sen med att känna. 
Nu skirver jag tomma texter, ringer samtal till hans telefonsvarare och är om möjligt ännu mer ensam än innan han blev en del av mitt känsloliv.