Jag saknar inte dig sådär så att det känns som att smärtan en dag kommer gå över, eller åtminstone minska. Jag saknar dig sådär skrikande och förstörande smärtsamt. Jag kan fundera i timmar på om det någonsin kommer bli bättre. Ifall det någonsin kommer göra mindre ont. Så inser jag att livet handlar om att lära sig hantera livet tillsammans med smärtan. Så med tårar hoppas jag att du mår bra och att du förlåtit mig för att jag svek dig.

Glöm aldrig att jag alltid älskar dig.

När jag dränker mina sorger på alla de där sätten jag gör det på, vill jag inte att du ska bli besviken på mig. För problemet är att jag inte vet någon annan lösning på hur jag ska överleva, om det ens går att överleva. Jag har inte fått lära mig hur jag ska hantera livet tillsammans med detta än.

Så snälla. jag ber dig med hela mitt hjärta-kom tillbaka och laga mig.