"Allt. Allt finns att gråta över. Kärleken, dåliga fyllor, pinsamma stunder, dåligt sex, kyssen med personen som din vän tydligen hade känslor för, Cancer, dålig politik, krig, fattigdom, dåligt resultat på ett prov, när favorit jeansen blivit för små, när crushen kallar en sin bästa vän/syster, orättvisor, begravningar  och inte minst livet själv.

Men varför gråter vi inte? 

För att livet, trots all denna jävla mörka skit, är bra. Det är fyllt med skratt, kärlek, lycka, vänskap, bra sex, kyssar med personer som ens vänner inte alls har känslor för, bra fyllor, botemedel, bra politik, bra provdagar, större jeansstorlekar, andra crushes, rättvisor, bröllop. Jag vet hur det är när livet faller samman, när man oavsett vad eller vem man älskar ändå alltid slutar upp ensam. Jag vet hur det är att gråta kudden såpass blöt att den inte ens går att behålla i sängen och jag vet hur det är att ställa sig i duschen i ett desperat behov av att dränka sina blöta kinder. Eller när man gråter så hysteriskt att inte bara kinderna är blöta utan kläderna, munnen, halsen och inte minst baksidan på händerna. Men oavsett vad, så vet jag att det kommer bra dagar. Dessa bra dagar kommer bli fler och tillslut blir det såpass mycket bättre att inte ens kvällarna känns som ett enda stort mörkt hål."

Detta höll jag på att skriva igår, sen satte jag punkt för att spara i utkast och fortsätta en annan dag. Jag skulle nämligen iväg på fest, var på väg att träffa människor som gör mig glad och får mig att inse att livet "trots all denna jävla mörka skit, är bra". Jag rotade i garderoben för att byta ut dagens shorts till ett par varmare jeans eftersom klockan var sen och graderna ute hade minskat rejält. 

Jag hann aldrig iväg, för innan dess fick jag ett besked om att min farfar gått bort. 

Livet hände, igen. Livet som är som en enda stor käftsmäll.

Jag gick aldrig på fest.

Jag tog av mig jeansen igen, skrev någon fjompig bortförklaring till personen som bett mig komma för att slippa hantera verkligheten just då. Skrev sedan till min bästa vän. För visst är det konsitigt det här med döden? Plötsligt står den runt hörnet och drar med sig folk som både fått och gett kärlek. Kvar står man med livet, chockad,förkrossad och övergiven.

Döden.

Livet.

Kärlek.

Gråt.

Visst är allt märkligt och värdelöst