Sedan är jag ledsen för att jag nyss talade med en av mina bästa vänner i telefon. Han är just nu i en lägenhet i Borgholm med ett umgänge jag också vill vara en del utav. 

Samtidigt smsar jag med min stora kärlek som är över 40 mil ifrån mig. Och känner mig som den mest ensamma i hela världen, trots att jag hela dagen har fått umgås med människor som jag verkligen tycker om. 

Men det jag är mest ledsen för är att jag tvingats tappa en del utav mig själv. Jag har alltid älskar vintern. Inte bara julafton, födelsedag och nyår utan hela paketet som kommer med jul: minusgrader, snö, gosiga kläder, sena kvällar med te och böcker, doftljus och hockeysäsong. Är inte ärligt ifall jag svarar nej på frågan ifall julafton är det jag älskar mest. Men iår är inte längre jul något jag längtar efter, eftersom det bara kommer tvinga mig att göra massor med val. Hur jag än väljer kommer andra bli ledsna och hur jag än väljer kommer jag bli ledsen. Jag är ingen sommarmänniska, men iår längtar jag som in i helvete efter sommar så jul ska vara över. För då behöver jag aldrig välja vart jag ska vara eller vilka jag ska vara med. Så jag har tvingats bli en sommarmänniska och jag har tappat en del av mig själv. Men det är väl så livet är, eller hur?