Jag kan vara, eller är beroende på hur man ser det, totalt jävla dum i huvudet. Men det är liksom så jag är som person. Jag kan bestämma samma dag att jag drar till rassle eller sätter mig på ett tåg till en destination där jag inte ens har sovplats ordnat. Jag kan dra hem till okända människor, åka Taxi ensam med folk vars förnamn jag inte vet och dricka från någon annans drink. Jag är definitionen av offer men jag vill varken vara otrevlig eller rädd för folk, även fast alla kanske inte vill lika väl som jag tror. På något sätt har jag en magkänsla som hittills haft rätt, jag vet när jag är på hal is och när situationen ändå är under kontroll. Det innebär också att jag få vara den jag ändå, trots allt, är. Som majoriteten av mina närmsta vänner säger när någon är orolig "Amelia kommer alltid hem, bara ta det lugnt" för jag klarar mig och jag kommer faktiskt alltid hem. Oavsett om det är först av alla, sist eller inte förens dagen efter. 

Ibland funderar jag på att bli vettig, hitta förståndet och bli en sån som är nyktrast på fest eller hemma innan midnatt. Men grejen är att jag är bara 17 år en gång, jag blir aldrig yngre än vad jag är nu. Det ger mig ångest och en viss rädsla att jag kommer bli 79 år och ångra allting jag aldrig gjorde. Ångra att jag la tiden på kärleken, lät mig hållas eller förändrades för någon annans skull. Jag är så förbannat jävla skiträdd att jag kommer bli en sån pensionär som klagar på glasskioskens priser eller ungdomars ljudnivå för att jag egentligen är bitter över mitt egna jag och egna liv. Samtidigt är jag så himla rädd över att bli den som inte blev något. Den bortglömda, den som blev kvar -den som nöjde sig. Jag vill uppleva allt, se allt och vill väl egentligen inte gå miste om något. Därför är jag totalt jävla dum i huvudet och ibland låter jag mitt förstånd lämna kroppen för en stund. Jag behöver få vara den fria själ jag ändå är och behöver få tro det goda i mänskligheten. Så det får va okej att känna sig fel, kanske till och med vara fel om normer och ideal får bestämma, eftersom man i slutändan är den som mår bäst så.

Ser dessutom inget problem i det eftersom jag kan ta hand om mig, jag har mina drömmar, mål och tar mer eller mindre alltid hand om allting runt omkring. Har hyfsade betyg i skolan och chefer som vill att jag ska jobba, på något vis löser jag livet trots att jag är som jag är och ser på saker som jag gör. Jag vill inte såra någon på vägen och är ledsen om någon känner att den hamnar i klämm eller blir sårad, men mitt tåg går och stannar inte upp däremot finns det alltid plats för en till på det.❤️

Vilket kladdigt inlägg, men aja, det är som det är när man behöver skriva av sig. Imorgon börjar jag iallafall tredje året på gymnasiet. Efter åtta veckor på Öland och en vecka i napa kommer det ändå sitta riktigt fint med mänskliga rutiner! Ta hand om er, KRAM